Jag har under ett par år behandlats inom psykiatrin och har än idag regelbunden kontakt med psykiatrin vilket jag tycker fungerar bra och min diagnos är inget jag skäms över utan det är som det är. När jag nu hösten 2010 börjar få problem med öron så kontaktar jag hälsocentralen på orten där jag bodde och fick bra bemötande och dem hjälpte mig under de öroninflammationer som jag hade under min vistelse där.

I December 2010 flyttar jag tillbaka till Sandvikens kommun och får igen öroninflammation som behandlas med antibiotika. I Januari 2011 har jag ett besök hos min vanliga läkare och hon ordinerar mig cortison i engångspipetter som skall droppas i öronen 2 ggr om dagen för att mitt ”eksem” som hon säger jag har skall försvinna. Den 20 Januari drabbas jag av en extrem huvudvärk, liknande migrän och blir tvungen att kontakta min hälsocentral eftersom vanlig smärtstillande ej hjälper.
Jag får komma till min vanliga läkare och hon gör en neurologisk undersökning som inte visar något utan hon säger att det är migrän och att jag ska få medicin för detta. Jag blir ordinerad citodon och zobril. Jag tänker inte vidare på detta och ifrågasätter ingenting, vill bara bli av med huvudvärken. När jag den 23 Januari igen får likadan huvudvärk blir frågan, vågar jag ta citodon och zobril igen, hon sa inget om att jag skulle ta det ifall jag fick ont igen. Jag väljer nu att försöka med vanliga smärtstillande och att sova vilket tack och lov hjälper, observera jag har nu slutat med cortisonet eftersom jag tror att det är ifrån den medicineringen huvudvärken kommer ifrån.

Jag ringer på kvällen till 1177 för att rådfråga dem när det gäller medicineringen med citodon och zobril när huvudvärken kommer. Sjuksköterskan som jag pratade med förstod inte alls varför doktorn ordinerat mig denna medicin, man medicinerar inte migränpatienter med citodon och zobril. Då jag har en sjuksköterska som kontaktperson på öppenvårdsmottagningen så kontaktar jag henne och frågar samma sak, är jag rätt medicinerad och hon anser att det är en konstig medicin jag fått med tanke på min huvudvärk. Jag kontaktar min hälsocentral och frågar dem om det verkligen är rätt som doktorn har gjort. Till svar får jag att doktorn har skrivit i journalen att medicinen är till för att ”bryta cirkeln” vilket jag inte kan förstå vad det betyder. Sjuksköterskan som jag pratade med på rådgivningen sa att huvudvärken nog kom ifrån att jag var orolig för något eller att det kunde vara en depression på gång, helst av allt ville jag skrika ut  JAG ÄR INTE DEPREMERAD men det gjorde jag inte. För mig ville hon egentligen säga att det är nog dina psykiska problem som skapar huvudvärken, ta en zobril så blir du lugn.

Jag pratade senare med en annan sjuksköterska på psyk om detta och hon berättade att det var vanligt att personer som har kontakt med psykiatrin inte blir tagna på allvar när det gäller kroppsliga åkommor.

Nu är min fråga, ska det vara såhär? Ska vi som har känslomässiga problem inte bli tagna på allvar, bara nonchalerade när det kommer bli våra kroppar? När det blir såhär börjar man fundera om man själv inte ”framkallar” sjukdomarna. Nu VET jag att så är inte fallet med mig då jag har konstaterat av andra läkare att jag har problem med mina öron men VARFÖR tar inte mina läkare mig på allvar, ska jag behöva dö innan någon läkare förstår att det inte är framkallade sjukdomar?

I dagens samhälle finns det människor som låtsas vara sjuka för att få uppmärksamhet eller vårdbidrag och dessa personer har ofta problem med de psykiska. Men hur blir det för oss som verkligen är sjuka, ska vi behöva bli drabbade? Ne det är dags att förbättra sjukvården för ALLA för det kan faktiskt hända att en läkare en dag inte tar en patient på allvar och patienten faktiskt är riktigt sjuk.