Jo jag försöker att inte sjunka tillbaka neråt, jag får inte men jag är rädd att jag inte klarar det den här gången.
Nu när jag inte har M och P längre så känns det så skakigt, som att jag står på okänd mark utan att ha någon att falla tillbaka på, vem tar min hand när jag faller neråt i det mörka? Vem lägger handen på min kind när jag gråter och säger det ordnar sig vännen min. Vem skäller på mig när jag har svälltit i en vecka och tårarna inte går att stoppa? Vem tvingar i mig ett glas med mjölk framåt små timmarna för att kroppen ska sluta skaka? Vem? Just det, jag är ensam, jag har inte ens min Prisen...
Jag försöker att se det ljusa i det här men jag kan inte, det finns inget ljus och jag kan inte säga det med ord, kan inte berätta om helvetet som finns i mig dag in och dag ut, helvetet som just nu bara blir värre och värre för varje dag som går.
Paniken sitter som en leende djävul på axeln och skrattar år mina misstag som ständigt görs, han hånskrattar när jag fallar och landar med ansiktet i skit, varför kan ni inte rädda mig?
Jag ger upp allting nu, orkar inte mer, allting blir bara fel. Mamma skrattar och ler och tror att allt är bra och fasaden som jag håller uppe är perfekt, hon går på allt, ingen tror att någonting är fel.
På tisdag är det prov och jag har ångest till tusen och vet inte vad jag ska ta mig till.
Kristallen till veckan och K vet om min soppdiet, måste jag väga mig nu? Måste till E till veckan också och ta blodtryck och vägning, alla vill veta min vikt men ingen vill veta om mina mörka hemligheter, varför? Är dom rädda för alla mörka tankar som helt plötsligt kan poppa upp och få mig att le för mig själv och sen tokspringa tills lungorna inte orkar pumpa luft, tills hjärtat slår sönder klaffarna.
Vem vill veta om mitt helvete?

Jag återgår till att försvinna in i världen av Silent Witness och Amanda Burton.