Lite i chock...
Ja jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det... Idag på Naturkunskapen så pratade vi om celler och vissa kom in på hur kroppen reagerar när man utvecklar anorexi och till slut var jag tvungen att säga nått så jag berättade att jag fortfarande inte är fri från anorexin och hur jag reagerar på det hela nu när jag har börjat att äta.
Efter lektionen så sa en person "va starkt av dig att berätta", ingen har sagt så till mig förut. Vi pratade lite efteråt och jag förvånas fortfarande varje gång jag möter en annan person som vet hur jag tänker.
Jag hittade hennes blogg och blev helt imponerad.
Mamma och jag ska strax åka och handla och det är fortfarande ett problem för mig, handla MAT. Först hade vi tänkt åka till Valbo men om vi åker dit måste vi äta ute och det går inte, inte än så vi åker till Sandviken och handlar mat så att vi sen kan äta hemma i lugn och ro.
Jag har ju ännu inte ätit vilket är fel, jag vet men jag kommer göra det, ikväll när jag har lugn och ro med enbart mamma, hoppas jag.
Igår kväll kunde jag som vanligt knappt somna för hela kroppen ryckte och donade så jag sov över lite i morse men som tur var så hann jag med allt som behövdes, dock ingen frukost.
Nu far vi, tjing tjing.
Jag tycker också du är stark! Inte bara angående anorexin utan även allt annat du gått igenom.
Massor med kramar från oss!!
PS.Orkar du komma till påsk tror du?
Så öppen med ditt liv ... och vet du.... när man går igenom mycket i livet så tror jag faktiskt att man blir bara starkare och starkare av det.... Sluta aldrig att vara den du är, och jobba på det som behöver förändras sakta och tålmodigt. Du är värdefull för den du är! Kram/ Junia