Som rubriken säger, jag vill berätta en sak, om en vän till mig.

I februari 2009 så fick jag chansen att gå en sk intensiv vecka på Kristallen som är ätstörningsenheten här i Gävlebor, ja jag har en ätstörning om du inte visste det. Eftersom jag då inte riktigt hade accepterat att jag hade en ätstörning så var jag väl rätt mkt emot det och M fick nästan följa med mig dit varje morgon för att jag inte skulle vänta tills hon hade lämnat stationen och ta tåget hem igen.
När jag första dagen kom till Kristallen så såg jag tre personer som såg ut som vilka som helst, hade aldrig träffat någon utav dom vilket var skönt, ingen visste nått om någon.
Dessa tre personer skulle bli speciella för mig och en av personerna skulle komma att bli extra speciell för mig.
Efter bara någon dag så kände jag att A var speciell för mig, hon förstod mig på nått sätt som dom andra inte gjorde och eftersom vi kom tidigt på morgonen så fann vi väl varandra snabbt på nått konstigt sätt.
När intensiv veckan var klar ville vi flytta in på Kristallen och lämna världen utanför, låtsas som att vi bara levde i vår ätstörningsvärld och bara hade varandra.

När vi stod utanför porten till Kristallen och skulle säga hejdå så blev det tårar i ögonen och ingen ville väl riktigt sluta kramas, vi ville inte förlora varandra på nått sätt, vi hade ju en ätstörning allihopa vi skulle kunna leva med ätstörningarna bara vi hade varandra som stöd.
Redan på tåget hem fick jag ett sms från A där det stod att hon ville inte förlora mig och jag skickade tillbaks att jag ville inte förlora henne och efter det kom tårarna. M fick plocka ihop mig på kvällen för jag bröt ihop, antagligen pga utmattning efter en vecka med ångest för mat, ångest för sanningen, ångest för att inse att bantningen hade gått för långt och jag hade satt mig själv i en situation som var omöjlig i längden, sakta men säkert höll jag på att ta livet av mig själv genom svällt.

A kom att bli lite av min räddare, hon föreslog lunch och prat i gävle och så blev det. När jag vet att hon mår dåligt så brister mitt hjärta och jag mår dåligt. Jag hatar att veta att hon sitter flera mil ifrån mig och mår dåligt och att jag inte på direkten kan göra henne glad, jag vill att hon ska le och kasta snöbollar och kunna vakna på morgonen och känna lycka. Vi har allt för många gånger vaknat på morgonen och kännt ångesten ligga bredvid och flåsa oss i örat, ett flåsande som inte tar slut. Vi ska kunna säga till Herr Ångest att han kan gott ligga kvar i sängen men att helst av allt kan han ta sitt pick och pack och dra, vi behöver honom inte längre, vi har annat att göra.

A vi kan klara det här även om vi är långt ifrån varandra. Bara tanken att jag sitter här och att du ständigt finns med mig i form av en delfin som sitter på min hylla.

Nu ska jag gå och tända ett ljus bredvid delfinen och tänka på dig A så kanske du får en tanke om att jag tänker på dig:) hmm mkt tänkande här:) massa kramar.