Vaknar upp av mamma som säger att det snöar, oh no tänker jag. Kicki ringer, myrran är påväg panik utbryter. Dörrklockan ringer och jag hör den skrikande hunden utanför. Myrran springer in och letar reda på den varmaste och gosigaste kudden i soffan och vipps så sover hon.
Jag tittar ut genom fönstret och ser att det snöar mera, känner hjärtklappningen, det här är inte bra. Sneglar på klockan och inser att det ÄR promenaddax men hur ska detta gå till. Går försiktigt in i vardagsrummet och kliar Myrran försiktigt på ryggen och säger till henne att det är dax att vakna. Hon tittar på mig med ett halvt öga och det ser ut som hon funderar på om jag är dum i huvudet.

Efter någon minut lyfter jag henne till dörren och tar på  henne kopplet och öppnar sakta dörren. Myrran ser snön och vänder tillbaka in, dragkampen har börjat! Blod, svett och tårar blir det och mycket gnäll innan vi äntligen har låst dörren och satt ner tassarna på marken (snön!!)
Myrran tittar bedjande på mig och undrar om vi inte bara kan kissa utanför trappen och sen gå in igen men icke sa nicke vi måste röra på oss. Efter tio meter vänder Myrran och vill gå in igen men jag kände mig stark inför dagens promenad, planering är bra, jag drar! Myrran med mig. Folk tittar konstigt på mig, tro mig jag är INGEN djurplågare, men hunden måste ju göra sina behov.

En promenad som vanligt vis tar oss 10 minuter går på 2 röda sekunder och Myrran kissar i farten. När jag nu går förbi soffan hon ligger i spänner hon blicken i mig och jag känner rysningarna i ryggraden, undrar om mamma kan ta med sig henne till jobbet, hon skrämmer mig!