Jag har haft samma förebild sedan jag var ca 12år och hon kommer nog alltid vara den kvinnan som jag ser upp till mest av alla. En gång sa hon till mig att det är när vi är som starkast som vi är som svagast för det är då vi är sårbara och hon hade rätt, hon har alltid rätt.

Idag är den Johnny Cash's låt "Hurt" som går på repeat, den slutar inte höras när ljudet blir avstängt, den fortsätter som ett elak mantra i mitt huvud. Jag försöker se klart men dimman ligger kvar som en bakfylla som vägrar försvinna, en bakfylla som blivit kronisk. Erbjudanden kommer och går som lokalbussarna och kvar på hållplatsen står jag och hoppas att jag någon gång ska våga kliva på.

Vad händer om bussarna slutar gå? Blir jag kvar för evigt på samma busshållsplats eller kan man gå?

Jag vet att jag pratar i metaforer men just nu har jag det humöret.

Imorgon (måndag) åker jag uppåt till dom norrländska skogarna och snusar häst och hund.


I hurt myself today
To see if I still feel
I focus on the pain
The only thing that's real
The needle tears a hole
The old familiar sting
Try to kill it all away
But I remember everything

What have I become
My sweetest friend
Everyone I know
goes away
In the end
And you could have it all
My empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt

I wear this crown of thorns
Upon my liar's chair
Full of broken thoughts
I cannot repair