Mitt liv är som en teaterföreställning, hela tiden sker nya händelser, på både gott och ont. Nu är det dags för monologen och jag har tappat texten. Salongen är släckt och en enda strålkastare lyser på mig, ensam på scenen men en resväska i handen. Ingen sufflös finns framför mig, ingen som kan hjälpa mig att komma ihåg som textraderna som jag så väl kan, jag är ensam nu, ensam att klara mig ur den här situationen som står framför mig.

Ute i salongen sitter vänner, familj kända och okända och väntar på att jag ska leverera ett budskap, en mening om livet och döden, glädje och sorg men jag har tappat texten, orden har försvunnit, vad ska jag säga?!
Det är knäpptyst, släpper du en knappnål hörs det när den tar mark, bara mina egna andetag ljuder i salongen.

Jag tittar upp och ser ut över publiken som jag egentligen inte ser eftersom ljuset strålar i ögonen och jag blir bländad men jag försöer urskilja människorna som sitter där, kan någon hjälpa mig?

Utlämnad, blottad tar jag ett steg framåt och tar ett djupt andetag.

Varje minut är som en mening, varje timma som en dialog men livet förblir för alltid som en monolog.