Idag sa jag upp mig... Funderingarna har farit runt i huvudet men efter sjukhusbesöket i Fredags fick jag domen, sluta jobba NU!!! Så idag sa jag upp mig. Det hela är med blandade känslor och jag tror att det kommer ta ett tag innan jag kommer tillbaka in i mitt liv. För tillfället mår inte min kropp riktigt bra och prover tas hit och dit och det är olika samtal med olika personer som vet olika saker, själv står jag i mitten och vet varken in eller ut, vill jag leva eller orkar jag inte mer?

Miljontals med känslor snurrar runt i kroppen och själv gömmer jag ansiktet i kudden och skriker ett dovt skrik som ingen hör, blir allting bra nu eller kommer helvetet forsätta att sätta djupa och breda ärr i mig? Just nu andas jag, andetag som är djupa och långsamma, andetag som knappt hörs men som för blotta ögat syns.

Leendet finns som alltid med och skrattet brottas med gråten, gråten som allt mer kommer närmare och närmare, gråten som jag så länge har lyckats hålla borta. Skulle gråten komma nu så stoppas den inte, den kommer falla som alla de regndroppar som faller en varm sommarnatt när gräset blir vått av änglarnas gråt.
Min poetiska ådra finns inom mig men jag vägrar släppa ut den, rädd för alla de ord som skulle skrivas, rädd för att blotta mitt innersta, mitt innersta som är avskalat och naket.

Jag målar allting vitt, oskuldens färg med instänk av svarta bokstäver som är bak-och-fram för att orden inte ska kunna läsas direkt. Orden som inte har någon betydelse men som ändå är bokstäver skrivna med känsla, känslor som svämmar över när ångesten blir för stark.

En massa svammel om ingenting, den som orkar läsa och kommentera är duktig för inte ens jag orkar.