nu stänger jag ner bloggen, varför behöver inte berättas.

För tillfället sitter jag i en svår sits. Vad vill jag? Ett jobb inom hästbranschen skulle vara otroligt roligt men är jag verkligen så bra att rida och sköta hästar att jag skulle klara av det? Kan jag något överhuvudtaget? 
Just idag känns allting så jävla jobbigt, allting känns meningslöst och jag vill väl egentligen ingenting, lika bra att ge upp, jag förstör ju för andra trots att jag inte gjort något.

Men om jag inte ska jobba med hästar vad ska jag då göra? Kan jag något?

Världen skapar oss som människor, det är inte vi själva, vem vet det kanske redan är bestämt hur vi skall vara som människor innan vi föds? Men vem är det då som bestämmer? Vem gör upp spelreglerna för livet, vem sitter på ordförande posten? Egentligen kan ingen svara på dessa frågor, vi kan bara gå igenom livet med dess funderingar, funderingar som inte får svar.

Dagligen pumpas vi med information från media, information som egentligen är helt oviktig för oss men som media tror vi är intresserad av. Som idag kunde vi läsa att Drottningen inte bär vigselringen och att Bruce Boxleitner var bakfull på inspelningarna för "Familjen Macahan". Men är det verkligen det som är viktigt eller måste media börja lätt för att vi människor ska orka läsa om det hemska som händer runt om i världen, all svält, alla morden som sker dagligen framför oss utan att vi ens tänker dem en tanke? Är det detta vi kallar för livet? Egentligen är det bara en svart plats på jorden där all ondska sker, en plats på jorden där vi ska tillbringa endast en kort stund för att sedan gå vidare och vart hamnar vi då? Eftersom världen innehåller så mycket ondska så är det väl fullt i helvetet, eller tar man in extra folk där? Har dem kösystem? Frågorna skulle kunna gå på och bli många men jag vet att ingen kan ge mig svaren på de otaliga frågorna som helt plöstligt bubblar upp i mitt huvud.

Sen den stora frågan, varför bloggar jag? Har jag en blogg för att kunna skriva ner alla tankar och funderinga som jag dagligen får och som jag inte kan tala om. Eller har jag bloggen för att en dag kunna påminna mig själv om livet jag levde då? Jag anser att en blogg ska vara till för tankar och funderingar, en plats där man kan dela med sig av sig själv, där jag kan få utbyte av ord eller närmare sagt där jag kan totalt ordspy.

Men till dagens stora fråga för mig...Är jag verkligen så snäll och underbar som Elin säger? Idag när jag red sa hon att jag hade vacker röst att jag var så snäll och att jag aldrig var dryg. Hon sa även idag att hon tyckte det var underbart när det bara var hon och jag. Tänk om hon visste mina mörka sidor? Tänk om hon visste att det inte är en elak katt som skapat alla de ärr som pryder mig kropp, att det i själv verket är jag själv som skurit mig, att jag många gånger har försökt gått den väg som Mirre fick gå...Den väg som leder till döden. Jag älskar Elin så mycket, hon är min lillasyster och hon betyder så mycket för mig men vad ska hon säga när hon blir äldre och förstår vilken mörk människa jag en gång varit, vilken mörk människa som fortfarande bor i mig, en människa som aldrig kommer försvinna. Snälla älskade Elin bli inte som mig!!!

Men vad händer när jorden slutar snurra, när allting blir svart...Får jag träffa dig då pappa? Får vi vara tillsammans då? Får vi skratta, får vi le? Tankarna och frågorna är många men nu ska jag sluta, sluta skriva ner alla de bokstäver som pryder den vita sidan. Slutar med en bild från hoppningen idag.

Man får gärna ge mig kritik på saker men gör man det ska det inte ske på ett nedlåtande vis, jag är inte sämre än andra, kom ihåg det!

"Brottsplats är beteckningen på en plats där någon form av brott ägt rum." (wikipedia)

Inte för att det har skett ett brott här men jag återvänder hit, varför vet jag inte, antagligen för att ha någonstans där jag bara kan ordsvamla och inte riktigt bry mig om vem som läser.
Den 28/4-2011 drog jag mitt uppåt i landet igen till örnsköldsvik och det är där jag sitter nu, vid köksbordet på Jakobsskatan och har ätit lite kvällsfika innan jag ska krypa ner i sängen och invänta morgondagen.

Fick en varmt välkomnande när jag kom tillbaka och det känns som att komma hem, att man vet att man är omtyckt dit man kommer. På något sätt så kändes det som att Lelle tyckte det var roligt att jag kom tillbaka, han och jag hör helt enkelt ihop, vi är ett team och jag har bestämt att vi ska kämpa för att få vara tilllsammans för alltid, vi ska inte vara isär.

Saknar Sally men hon har det bra, får slippa all träning ett tag tills jag kommer hem igen.

Over and out.

Hejsan!

Funderade ett tag vem jag skulle skicka detta mail till men ansåg att du var den rätta eftersom det gäller kropp och hälsa. Under ett tag har jag följt Kissie's blogg och ni skrev för inte så länge sedan att Kissie använde sig av den nya bantningsmetoden; barnmat. Tydligen fattar hon själv inte vad det är hon håller på med.
Jag tyckte det var jättebra att ni uppmärksammade folk om barnmatsdieten som Kissie använder sig av och visserligen bryr hon väl inte sig om det men det kanske finns ett par människor där ute som fattar att det hon håller på med är dåligt.

Jag har under flera år lidit av anorexia och är ÄNTLIGEN på väg att bli fri från helvetet och det gör mig så ont att läsa hennes blogg och se att hon skriver om hennes dieter och lägger ut bilder på sig själv som "tjock" och sen som smal, vad ger det för bild till de unga egentligen?
Att skriva till "kissie" själv är som att skriva till en vägg för hon anser ju att det hon gör är rätt och om ett par stycken får en ätstörning på grund av henne gör henne ingenting, hon kanske till och med tycker att det är bra. Hon verkar inte riktigt förstå vad det är hon håller på med.

Nu kan ju inte jag göra något åt detta men jag kände att jag var tvungen att skriva ett mail om detta, kanske kan det uppmärksammas?! Det är så tråkigt att det inte går att prata med henne om det hela för hon verkar som sagt inte bry sig.

Om detta mail kan vidareföras till någon annan skulle jag bli mycket glad för det gör mig faktiskt ont att se vad hon skriver och jag vet själv hur lätt det är att påverkas av bloggar och hur svårt det är att INTE läsa dem.

Idag sa jag upp mig... Funderingarna har farit runt i huvudet men efter sjukhusbesöket i Fredags fick jag domen, sluta jobba NU!!! Så idag sa jag upp mig. Det hela är med blandade känslor och jag tror att det kommer ta ett tag innan jag kommer tillbaka in i mitt liv. För tillfället mår inte min kropp riktigt bra och prover tas hit och dit och det är olika samtal med olika personer som vet olika saker, själv står jag i mitten och vet varken in eller ut, vill jag leva eller orkar jag inte mer?

Miljontals med känslor snurrar runt i kroppen och själv gömmer jag ansiktet i kudden och skriker ett dovt skrik som ingen hör, blir allting bra nu eller kommer helvetet forsätta att sätta djupa och breda ärr i mig? Just nu andas jag, andetag som är djupa och långsamma, andetag som knappt hörs men som för blotta ögat syns.

Leendet finns som alltid med och skrattet brottas med gråten, gråten som allt mer kommer närmare och närmare, gråten som jag så länge har lyckats hålla borta. Skulle gråten komma nu så stoppas den inte, den kommer falla som alla de regndroppar som faller en varm sommarnatt när gräset blir vått av änglarnas gråt.
Min poetiska ådra finns inom mig men jag vägrar släppa ut den, rädd för alla de ord som skulle skrivas, rädd för att blotta mitt innersta, mitt innersta som är avskalat och naket.

Jag målar allting vitt, oskuldens färg med instänk av svarta bokstäver som är bak-och-fram för att orden inte ska kunna läsas direkt. Orden som inte har någon betydelse men som ändå är bokstäver skrivna med känsla, känslor som svämmar över när ångesten blir för stark.

En massa svammel om ingenting, den som orkar läsa och kommentera är duktig för inte ens jag orkar.

Vad hände med de aktiviteter som var frivilla och roliga? När man var liten var allting så lätt, man tänkte inte så mycket på det man gjorde, tänkte inte på konsekvenserna av sitt handlande. Nu när man är äldra förstår man konsekvenserna och man försöker tänka innan man gör saker, eller ja jag gör det iaf.
Men vad händer när ens problem kommer ut bland folk, problem som man kanske har berättat för sin bästa vän? När åsikter och meningar sätts emot en och man får allting tillbaka som ett hårt slag mot ansiktet?

Dagligen kommer det nyheter om att folk dör runt om i världen och att människor mördas för deras sexuella läggning eller för sin tro, själv sitter vi hemma på våra feta arslen och snackar skit om varandra och bryr oss inte om den verkligen sanningen, sanningen som nog skulle göra oss så ledsen och besvikna på oss själva att vi helst av allt skulle vilja hoppa framför ett tåg. Vi är helt enkelt för ytliga, vi vågar inte stå för det vi gör och vi vågar inte stå för konsekvenserna och framför allt, vi vågar inte stå upp för oss själv när det väl kommer till kritan, vi är fega människor.

Nu är det självklart inte så att alla människor är sådana men de flesta är det, vi är en feg art i naturen, vi är skapade för att fly när det blir jobbigt men också döda för att få föda.

That's it folks.

Nu kommer jag vara personlig trots att jag bestämt mig för att INTE skyllta med mitt privatliv.

Sedan jag var 16 har jag haft diagnosen borderline och försökt anpassa mig till detta och vad det innebär, har även gått i behandling för det och försökt lära mig hantera känslor. Idag var jag till min doktor inom psykiatrin och det var som att han öppnade en dörr för mig, han förklarade för mig vad det egentligen är jag har.

Efter att vi hade pratat i nästan en timme fick jag min diagnos vilket kom som en chock för mig.
Det jag har är tvångssyndrom och bipolär vilket som sagt kom som en chock, mina kontroll och perfektionist grejer är väl helt normala?

Nu blev allt så mycket lättare, nu förstår jag varför jag är som jag är men ändå känner jag att nu klarar jag inte med
mera diagnoser och mediciner, min kropp orkar inte med mera.
Så jag frågar livet, får jag kliva av nu?

Ett inlägg med sorg, ett inlägg med tårar. Allt som folk säger till mig tar jag till mig även om det inte är elakt menat. Utseendet kan verka tåla allt men mitt hjärta säger annat.

Som ni kanske läst i ett tidigare inlägg klagar jag på pensionärers kunskap när det gäller att köra bil och idag fortsätter jag dock med den så kallade rondellkörningen. För dig som vill veta mer om HUR rondellkörning skall ske gå gärna in på trafiksäkerhet och läs mer om det hela.

När jag lärde mig köra bil fick jag lära mig att är du inne i en rondell skall du INTE lämna företräde till dem som "Vill in i rondellen" utan det är du som kör i rondellen som skall köra, du är ju påväg ur rondellen.
Men vad händer då när det finns äldre som kanske bli bländade av solen och bara kör på eller som idag när jag kör in i en rondell och vipps så kommer den en gubbe inkörande i rondellen och vi är nära att kollidera.
När ska folk lära sig att köra bil, innan eller efter det har skett en olycka?

Ta bara i Sandviken vägen som går förbi Parkbadet (Barrsätragatan) är INTE en huvudled, alltså man företräde men det skiter folk i och det kommer hända en olycka om det inte redan gjort det. Men man måste som sagt ha lite sunt förnuft när det gäller att köra bil, man  måste tänka innan man gör något.

Så ett tips till er som kör bil, tänk er för, titta er omkring, ska ni till nya orter se till att veta lite om vägarna ni skall befinna er på, vissa vägar leker barn på.


Tråkigt inlägg idag jag vet men ibland måste sådana också skrivas.

Tjing!

Idag kom beskedet, Lena Nyman har efter lång kamp mot sjukdomar avlidit.

Sist jag såg Lena Nyman var när hon tillsammans med Marie Göranzon spelade i "Helvetet är minnet utan makt att förändra" skriven utav Jonas Gardell, en känsloladdad pjäs som spelades på Dramatens lilla scen.

Jag minns henne som den kortvuxna kvinnan med den rossliga rösten som fick mig att skratta, som fick mig att le. Men nu har den rösten slocknat, hennes blick har släckts, hon finns inte längre hos oss och vi kan bara hoppas att hon fick avsluta sitt liv utan smärta och ångest. För mig kommer Lena Nyman alltid vara en speciell skådespelerska som har satt sina spår i teaterns historia, en kvinna som i framtiden kommer att minnas speciellt som Ronja Rövardotters mamma, Ronja som nu är moderslös.

Lena Nyman

23 maj 1944
4 Februari 2011

http://www.aftonbladet.se/wendela/article8496678.ab

 

Ja jag säger då det, grr vilken mage:)