Ibland känns det som att jag är tvungen att vara seriös i bloggen, att jag måste skriva exakt de där orden som gör att folk blir berörda men ibland känner jag också att jag bara vill skriva ord som egentligen inte har någon betydelse alls.

Men vad har betydelse? Betyder mina ord lika mycket som andras ord? Ständigt kommer det upp fler och fler frågor som jag vill veta svaren p å men som jag är för rädd för att ta reda på. Men jag har bestämt mig att inte tänka efter så mycket, att bara följa med strömmen och glädjas åt allt som är ljust just nu och att ta det mörka när det väl kommer, jag måste inte sitta och vänta på det, tro mig det kommer att komma.

En gång i tiden trodde jag aldrig att jag skulle sälja Prisen men det gjorde jag, jag sålde honom till en toppen tjej som jag vet kommer ta hand om mitt hjärta tills hon inte kan ha honom längre och förhoppningsvis kan ta jag ta hem honom då och låta honom bli den pensionär han förtjänar att bli då. Men när jag sålde honom trodde jag inte att jag skulle kunna ta mig till en ny häst men ack så fel jag hade, nu finns han där. När vi hämtade hem honom så var han inte mycket att se på, hovslagaren frågade första gången om han var en travare. Han var inte mycket att rida på heller och du visste aldrig vad han tänkte göra, kanske var det därför vi tog hem honom för att han just var så.

Sakta men säkert så började jag se den häst som verkligen fanns därinne. Han var som en liten pojke som ville så mycket men som inte visste vad han skulle göra av allt, bebisen behövde få växa upp i rätt tackt.
Imorgon ska jag och Lelle göra våran första tävling, vi ska visa att nu kan vi få bevisa att den häst jag hämtade hem inte finns längre, att den häst jag hämtade hem har växt upp och blivit en riktigt häst. Numera är Lelle den luft som jag andas, han är mitt allt, han räddar mig, mitt berg.