Ja idag börjar Berit träningen och jag var som vanligt nervös men det släppte fort. Berit berömde mig för det jobbet jag gjort med Lelle sedan förra träningen och det är nu som jag har börjat förstått vad det är jag har lyckats med, att jag KAN rida, jag är inte så dålig som jag alltid trott jag varit, jag kan faktiskt.

Vi red lite serpentinbågar och lite flyttning för skänkel i båda varven och han lyssnade på mig även om han ibland sparkade bakut i ren lycka eller vad man ska kalla det för, ibland gör han det när det blir jobbigt.

I sista galoppen hände något...Det var riktigt obehagligt. På något sätt var det som att Lelle förstod vad jag tänkte och jag behövde inte göra något utan bara tänka, det var som att vi var ett. Känslan av detta blev enorm och jag fick hoppa av hästen för tårarna gick inte att stoppa.

Imorgon blir sista träningsdagen för Berit och då ska vi ge ALLT.