Jag försöker att tänka framåt, se ljuset i tunneln men ständigt blir jag träffad i ansiktet av lastbil i hög fart.
Sömnen är min bästa vän och när jag får chansen sover jag för det är när jag sover som jag kan glömma bort den renaste och svartaste sanningen som döljer sig bakom mig leende. Ingenting är sant längre, jag lever bakom en mur som jag byggt upp under många år, en mur som inte går att rubba.

Imorgon ska jag andas in sjukhusets luft igen och känna tryggheten i Evas röst. Känna ångesten försvinna från ådrorna och känna lugnet komma igen. Hon är min räddare vissa dagar, bara hennes röst för mig att bli lugn och andetagen kan åter bli normala.

Och Prisen min älskade prins som jag så hemskt vill ha hem, jag vill inte att han ska vara borta hos F fast jag vet att han har det så bra som han kan ha det. Jag vill ha honom hemma i stallet så att jag kan gömma mig i hans box och glömma världen där utanför. Glömma...Glömma..

Önskar så att M fanns här så att jag kunde krypa in i hennes famn och gömma mig för allt. När detta händer sviker jag dom personerna som jag älskar mest, och speciellt en. Det gör ont i mig när jag inte kan göra saker som jag har lovat, allting förstörs och ett förtroende som byggts upp raserar i marken. Så jag ger upp nu, orkar inte kämpa, drömmen om en bra framtid fanns men jag tappade den på något sätt.

Jag vill känna mjuk päls mot min kind och känna vinden i håret.
Dom söta dofterna i näsborrarna och lovar att sommaren är påväg.
Men mörkret håller mig fast i sina klor och skriker i mitt öra att jag ingenting är värd.
Sakta somnar jag in och glömmer att andas...