Världen skapar oss som människor, det är inte vi själva, vem vet det kanske redan är bestämt hur vi skall vara som människor innan vi föds? Men vem är det då som bestämmer? Vem gör upp spelreglerna för livet, vem sitter på ordförande posten? Egentligen kan ingen svara på dessa frågor, vi kan bara gå igenom livet med dess funderingar, funderingar som inte får svar.

Dagligen pumpas vi med information från media, information som egentligen är helt oviktig för oss men som media tror vi är intresserad av. Som idag kunde vi läsa att Drottningen inte bär vigselringen och att Bruce Boxleitner var bakfull på inspelningarna för "Familjen Macahan". Men är det verkligen det som är viktigt eller måste media börja lätt för att vi människor ska orka läsa om det hemska som händer runt om i världen, all svält, alla morden som sker dagligen framför oss utan att vi ens tänker dem en tanke? Är det detta vi kallar för livet? Egentligen är det bara en svart plats på jorden där all ondska sker, en plats på jorden där vi ska tillbringa endast en kort stund för att sedan gå vidare och vart hamnar vi då? Eftersom världen innehåller så mycket ondska så är det väl fullt i helvetet, eller tar man in extra folk där? Har dem kösystem? Frågorna skulle kunna gå på och bli många men jag vet att ingen kan ge mig svaren på de otaliga frågorna som helt plöstligt bubblar upp i mitt huvud.

Sen den stora frågan, varför bloggar jag? Har jag en blogg för att kunna skriva ner alla tankar och funderinga som jag dagligen får och som jag inte kan tala om. Eller har jag bloggen för att en dag kunna påminna mig själv om livet jag levde då? Jag anser att en blogg ska vara till för tankar och funderingar, en plats där man kan dela med sig av sig själv, där jag kan få utbyte av ord eller närmare sagt där jag kan totalt ordspy.

Men till dagens stora fråga för mig...Är jag verkligen så snäll och underbar som Elin säger? Idag när jag red sa hon att jag hade vacker röst att jag var så snäll och att jag aldrig var dryg. Hon sa även idag att hon tyckte det var underbart när det bara var hon och jag. Tänk om hon visste mina mörka sidor? Tänk om hon visste att det inte är en elak katt som skapat alla de ärr som pryder mig kropp, att det i själv verket är jag själv som skurit mig, att jag många gånger har försökt gått den väg som Mirre fick gå...Den väg som leder till döden. Jag älskar Elin så mycket, hon är min lillasyster och hon betyder så mycket för mig men vad ska hon säga när hon blir äldre och förstår vilken mörk människa jag en gång varit, vilken mörk människa som fortfarande bor i mig, en människa som aldrig kommer försvinna. Snälla älskade Elin bli inte som mig!!!

Men vad händer när jorden slutar snurra, när allting blir svart...Får jag träffa dig då pappa? Får vi vara tillsammans då? Får vi skratta, får vi le? Tankarna och frågorna är många men nu ska jag sluta, sluta skriva ner alla de bokstäver som pryder den vita sidan. Slutar med en bild från hoppningen idag.